då
en gång för länge sedan
en ung flicka sjöng om kärleken
hon var naiv
ibland helt i det blå
och vissa sånger var omöjliga att förstå
hon sökte sanningen
och det fanns dagar då hon var nära den
då hon visste att hon var född till att skriva sånger
det fanns en blekt blondin
hon åkte fort som fan i en limousine
långt bort
högt upp bland molnen tog vägen slut
men hon var glad att kliva av för hon var åksjuk
den längsta vandringen
är den som leder hem igen
hon vet
för hon har gått den vägen många gånger
och medan jag står här
och medan jag står här och väntar på att hon ska komma tillbaks
jag sjunger något gammalt
jag härmar någon annan
och längtar att hon ska komma tillbaks
hon
är ansvarslöst fri
jag
är tryggheten hon vilar i
det är en oberäknelig älvas dans
jag vet aldrig var hon för mig någonstans
om hon ger sig av
bara denna fyrkantiga människan kvar
jag
kan aldrig kan skriva några sånger