Gud vet att jag hade fel den här gången

Det kan även en människa se

Men det är väl en slags ynnest att det är först nu det kommer

Först nu är nåt på allvar är för sent

Det är alltid om natten jag kan höra den där klagande sången

De svarta fåglarna sjunger med

Orden är svåra att höra men tonen håller mig fången

Den skär i hjärtat sur och skev

Så många timmar kvar än

 

Så härlig är jorden

En doft av hägg och nattens mardröm flyr

I den bleka solen

Tycks varje liten handling ny

För den dag som gryr

 

Jag vet allt som finns att veta om en människas ånger

Om allt man borde men inte gjort

Jag har lovat bot och bättring oräkneliga gånger

Men även för mig själv blir det bara ord

Och nu ligger jag här och stirrar i taket

Jag ser samma gamla svartvita film

En handlingsförlamad människa står plågsamt naken

På en perrong där tågen far förbi

Och så många timmar kvar än

 

Så härlig är jorden

En doft av hägg och nattens mardröm flyr

I den bleka solen

Tycks varje liten handling ny

För den dag som gryr

 

Jag börjar om

Med samma sak

Men sätter det främst

Som var längst bak

Det är inte det jag menar

Hör hur orden vänder i min mun

Tystnad välter inga stenar

Öppnar inga rum

 

Varje dag

 

Det är inte det jag menar

Mina ögon viker ryggen böjd

Det är ingenting jag spelar

Bara du är nöjd

 

Varje dag

 

Det är inte det jag menar

Vara inget vara din spegelbild

Vet inte längre vad som menas

Med att finnas till

 

Varje dag

 

Idag är samma som igår är samma som igår är samma som igår

Det bara börjar om ://

 

Varje dag

Jag står i det höga gröna gräset

Du står på den andra sidan

Jag står under himlens höjder

 

Jag står och sjunger mitt hjärtas längtan

Du står på andra sidan

jag talar fritt ut i svarta rymden

 

jag står på torget bland röda frukter

jag väljer lättja eller hunger

solen går upp hos mig

solen går ner hos mig

solen går upp hos mig

skuggorna faller över dig

 

jag känner doften av min kärlek

du står på andra sidan

jag känner värmen under handen

 

jag sjunger äventyrets sånger

du står på andra sidan

jag står i förväntan på perrongen

Så

Det är tur att man inte vet

Det var lördagseftermiddag i november

Jag var med mina vänner

Men jag var trött och inte på humör

Att konversera som vi stockholmare gör

Ingen lyssnar orden studsar och dör

 

Regn

Jag väntade på en taxi hem

Som aldrig ville komma

Och det var då

När jag gav upp och ringde på igen

Som det blev sommar

 

Så

Det är ett sällsynt fenomen

Men ibland står tiden still

Utan önskan eller vilja

Och jag vet att jag tänkte att just det här

Har jag läst om och sett på film

Det är något jag alltid kommer att minnas

 

Och jag

Som alltid kontrollerar mig

Och aldrig vilar i en blick för länge

Jag dog i den stunden och föddes där

I ett ögonblick för länge

När jag såg dig

Man vet när den kommer

Man ser det i rummet

Skeva konturer

Och så en människa i färg

Kolsyreblod

Och där förståndet bodde

Där växer vild och snårig skog

Man vet

 

Man vet för hela himlen står i brand

Och jag önskar inget annat

Jag önskar inget mer

Än att blåsa syre på mitt hjärta

För att det som brinner mycket ska brinna mer

Men aldrig någonsin brinna ner

 

Man vet när den kommer

Trots förvåningens skepnad

Trots att man helst ser sånt man redan sett

Man kan vända i dörren

Och ta långa omvägar

Men man kan aldrig ändra det

Som redan skett

Man vet

En vind gav upp mitt i ett andetag

Allt gick långsamt här redan innan jag for

Natten tvekade inför varje ny dag

Allt står i väntan vid dessa mörka vatten

Frusna människor vid Havsbadets station

Och om jag blundar kan jag känna doften

Petroleum och tång

 

Mitt blod för alltid i jorden här

Ödets nyck tvingar viljan på fall

En parantes blev ett helt liv med sorgen här

Och över alla husen lyser solen kall

Tiden har stannat vid dessa mörka vatten

Frusna bilder av en pendeltågsstation

Men om jag blundar

Kan jag känna doften

Nytjärad segelbåt och tång

 

Den doften

En bro i mig

Till allt som varit

Till minnen som bor i mig

Men allt blev någonting annat

Jag blev någon helt annan

Allt blev någonting annat

Än det vi drömde om

I staden som

Är petroleum och tång

 

Hård is över stadens nakna hällar

Högst upp hotar kyrkan röd

Så många steg dit upp så många gånger som jag räknat

Aldrig lätta fötter alltid tung blöt snö

Vi människor som bott vid dessa mörka vatten

Vid sträckans sista pendeltågsstation

Det kräver sitt mod att ta sig genom natten

Mina minnen viskar kom

Petroleum och tång

Att plocka Nattljus sent om kvällen

på ängen

För ett maskrosbarn

Förändrar hela dan

Vi rycker strömming när det regnar

På Ume älven

Far ror och jag

Är ett lyckligt barn

Men

Det som var så viktigt då

Är ju ingenting nu

 

Dagarna stod stilla

Hallon och fil till middag

Vi la patiens

Fast inga kungar fanns

I det röda skymningsljuset

Skratt i gruset

På en brännbollsplan

Jag slog längst den dan

Men

Det som var så viktigt då

Är ju ingenting nu

 

Jag undrar var och när det vänder

Vad är det som händer

När plocka stenar på en milslång strand

Blir det man väljer bort och aldrig hann

 

Jag vet min cykel var en häst

Och en moped

Den var en rymdraket

I ett stjärnbaner

Natten var en härlig resa

Ingen rädsla

Och när dagen kom

Var allting nytt men började om

Det som var så viktigt då

Är ju ingenting nu

står jag

Oktoberluften runt mitt huvud

bränner

det vita kalkstenskalla vinet

säger

jag har överlevt det här

 

och järnet böjde sig för vinden

motfall

jag borrar blod i den här årsringen

metall

men ögonlockets mjuka mörker

säger

jag har överlevt det här

 

från cirkelns mitt går oräkneliga

vägar

en slungbolls kraft över viljans platta

ängar

förvånad står jag vid den yttre ringen

tänker att jag har överlevt det här

 

jag låg slagen mot den hårda kalla

marken

kanske var det jag som gav den första

sparken

men där nere där man kryper tar man ingenting

personligt

allt är överlevnad där

 

i det allra största tysta ljuset

står jag

och i min skugga ser jag nåden

tror jag

så nära vinna och förlora

är man

och jag har överlevt det här

Natthimlens stjärnor är svarta

Orden jag tänker mot en osynlig vägg

Faller som snöflingor kalla

 

Vi säger ingenting

Vi visar ingenting

I hjärtat är det kaos

I rummet millimeter ordning

Ett mantra varje dag

Vi har det nog rätt bra

Men drömmarna vi hade bleknar

Vi bleknar du och jag

 

Rummet är kvavt av tunga andetag

Nyss var de rosiga lätta

Så vald att förlora det ingen av oss gav

Kärlekens väsen mitt innersta

Ögats mörka fågelvinge

Som slår tunga mjuka slag

mot min kind och i mitt inre

natt och dag

är det som bär mig nu

det är det som bär mig nu

 

en doft av hallon dina läppar

i en trolsk och fuktig skog

där jag ligger ingen mättnad

aldrig nog

är det som bär mig nu

det är det som bär mig nu

 

och mot det blå

jag ser en fågel lyfta

jag ser dig

sväva så i min famn

och i den kyssen du ger mig

jag finner allt det

som bär mig nu

 

solen vilar på din skuldra

ljuset ändrade sin färd

från att sjunka ner i havet

till att stanna här

det är det som bär mig nu