jag vet

jag vet det är långt till dig från där jag bor nu

jag kanske inte hittar ända fram längre

jag minns bara genvägen

genom skogen

där vi gick

men jag tror

den dagen då vi slutar att vika med blicken

är det som när svalor flyger lågt innan regn

orden irrar

studsar

innan de landar

det är så det känns

 

ett gammalt foto

jag tror jag var tio elva eller så

din arm runt mej

och livet

låg som en motorväg rakt in i himmel blå

 

vi är som sand

vi är som sandkorn i en vind

som leker med oss

sand i en vind

 

jag vet att ingen

växer upp i samma familj

alla bröder och systrar har en egen bild

inte ens samma mamma och pappa

hur gärna vi än vill

men jag önskar så att minnet av leken

ska bli så stark

för jag tror att det är den

inte blodet

som får kärleken att leta sig fram

genom vuxenhetens prestigefyllda sankmarker

 

vi hade aldrig samma drömmar

men vi blandade blod på en finger topp

för att det som skulle hända

med oss

aldrig skulle få oss att vända oss bort

vända ryggen till

och låta tystnaden

ta över