Eva Dahlgren | Maria 2007
6046
page-template,page-template-full_width,page-template-full_width-php,page,page-id-6046,page-child,parent-pageid-5943,ajax_fade,page_not_loaded,,qode-title-hidden,footer_responsive_adv,qode-theme-ver-10.1,wpb-js-composer js-comp-ver-5.0.1,vc_responsive

Maria 2007

  1. Akt 1
  2. Akt 2
  3. Akt 3

Skriven och producerad av Eva Dahlgren
Inspelad i Polar Studios 2008 av Lennart Östlund
Mastrad av: Masters of Audio
Förlag: Big Mama Music

AKT 1

En förklaring till vad du hör…

Ljudet av förr och av torrt högt gräs och en torkvinda. Flickan klättrar upp i det högsta trädet och ser ända bort till skolan och backen ned mot sjön. Man kan ana skogen på andra sidan och staden bortom den. Pappa kommer hem från jobbet. Det dammar efter den röda Amasonen. Hon har kåda på händerna och fläckar på de nya byxorna. Till hösten ska hon börja tvåan. Då får man börja musikskola om man vill. Hon ska spela trumpet. Eller gitarr eller trummor. Hon vill bli sångerska. Eller doktor. Hon vill ha en bil och egna verktyg. Grannens hund skäller. Sommarhimlen är oändlig. Hon heter Maria och har just fyllt 8 år.

Hon är sin egen människa.

AKT 2

En förklaring till vad du hör…

Dator. Webcam. Google Earth. Hej ser du mig. La di da… pompompom… la di da… Och så lever man sitt liv… Och allt är väl egentligen bra. Kanske glädjen är för flyktig och bördorna formar mig mer än vad jag hade trott men i det stora hela är jag väl nöjd. La di da… När jag inte stannar upp. När jag inte tänker för mycket på varför allt blev som det blev. När jag är ensam med mig själv och tänker på vad som format mig och varför jag är som jag är då vill jag bara skrika. Befria mig någon! Låt mig bara vara människa. Min digitala svärta i den stora kalla rymden.

AKT 3

Nej! Jag vill inte sjunga med honom än. Ålderdomen kan dra sin stråke över mina torkande bengula strängar men jag vill inte följa hans rytm. Jag vill inte förstå hans melodi. Jag har min egen. Och förresten så tycker jag inte ljudet av oss passar ihop. Han är så sträv och sträng. Korrekt på något sätt. Det är något slags “lilla gumman” över hans sätt att förhålla sig till mig som jag hatar. Men å andra sidan, ibland är det bättre att spela med än att slå pannan blodig. Och det är väl så jag har överlevt överhuvudtaget, med list och smidighet och en jäkla massa humor. Så okey, en refräng med den trista killen för husfridens skull men sen går jag över till pianisten. Han ser intressant ut på nåt sätt. Play it again Sam.